Den forntida människan var en djupt troende varelse; föreställningar som inte enbart existerade i det mentala planet, utan genomsyrade alla aspekter av hennes liv. Myter och gudar var för henne inte enbart symboliska berättelser, utan meningsskapande strukturer som gjorde världen begriplig. Dessa mytiska system tog sig uttryck i alla kulturella och materiella dimensioner av livet: från kärl och kläder till skulpturer, arkitektur och ritualer. Var och en av dessa uttryck kan läsas som en symbolisk gestaltning som återspeglar mytiska berättelser och de dolda betydelselager som ligger bakom dem. Genom att analysera dessa symboler kan man nå fram till grundläggande mönster eller arketyper som formade världsbilden i dessa samhällen.
Vid första anblick kan det tyckas som om den moderna människan, genom avmytologisering och världens rationalisering, har tagit avstånd från dessa symboler och arketyper och betraktar myter enbart som underhållande berättelser eller kvarlevor från det förflutna. Ur ett kulturellt och kollektivpsykologiskt perspektiv är denna uppfattning dock inte helt korrekt. Med andra ord, även om den moderna människan till synes har förkastat myterna och avlägsnat dem från det medvetna tänkandet, förblir de aktiva i de djupare lagren av det kollektiva medvetandet och påverkar, ibland omedvetet, beteenden och kollektiva beslut.
Även den moderna människan uttrycker genom valet av möbler och sättet att arrangera dem en spegling av sina föreställningar och sin världsbild; även om denna process ofta sker omedvetet. I ett bredare perspektiv kan dessa uttryck också fungera som en spegel av ett samhälles hållning och karaktär
0 kommentarer